Efter några märkliga dagar med ett väder som verkligen inte hör till vanligheterna börjar nu livet i Florens att återgå till det normala.
Regn idag och tio grader varmt och imorgon utlovas en skön decembersol och 12-13 plusgrader.
Då drar jag däremot hemåt mot Sverige och där förmodar jag att det är betydligt mycket kallare.
Men det skall bli väldigt skönt att fira jul.
************************************************************
Serie A spelarna ger sig precis som jag ut och reser nu då serien har uppehåll.
Totti skall till exempel upp till Alperna och Seedorf drar till Oman.
Den totalsågade Juventusduon Diego och Melo laddar upp batterierna hemma i Brasilien och jag tror faktiskt att det kan göra dem gott att komma bort några dagar för det är rejäl krisstämpel just nu på “La Vecchia signora”.
Knappast någon julefrid…
Flera personer är givetvis skadeglada och vissa anstränger sig inte ens för att dölja det.
Claudio Ranieri, som ju fick sparken och ersattes av Ferrara då två omgångar återstod av förra säsongen, konstaterade i helgen att han gjorde ett bättre jobb “och att det aldrig var tal om att investera 50 miljoner euro för två spelare”.
Självklart har han all rätt i världen att nu komma med små knivhugg i ryggen på de pressade puckelryggarna.
Det hade nog du och jag också gjort om vi behandlats på samma sätt.
****************************
Min gode vän Marco har lite svårt att smälta att jag numera har Fiorentina som mitt favoritlag.
Jag har försökt förklara för honom att jag bott så länge i Florens att jag helt enkelt inte kunnat stå emot men med tanke på den historia vi har tillsammans har han svårt att acceptera det som har skett.
Vi möttes första gången i Neapel i mars 1990.
Marco var medlem i supportergruppen Fedayen och hade årskort i Curva B och jag var en Serie A tokig ung svensk som blev tårögd varje gång jag fick se en match på plats i Italien.
Tillsammans med Marco blev det den där våren väldigt många matcher på Stadio San Paolo. Visserligen såg vi dem inte ihop eftersom Curva B enbart var för dem med säsongskort men vi träffades alltid innan matcherna på Piazza San Erasmus där han bodde och sedan åkte vi vespa ut till stadion.
Ofta var det tre personer på varje vespa och det var ju oerhört spännande att få vara med om detta + den atmosfär som rådde i Neapel denna underbara vår då de skulle ta sitt andra ligaguld.
Näst sista matchen var i Bologna och då klättrade tiotusen biljettlösa Napolifans, inklusive Marco, in på arenan redan klockan tio på förmiddagen.
Jag var också på plats men satt på pressläktaren dit jag hade lyckats tjata mig in med hjälp av ett halvtaskigt pressleg från lokaltidningen jag jobbade för i Sverige.
Minnena från denna dag, då Milan oväntat förlorade mot Verona samtidigt som Napoli körde över Bologna, är något jag alltid kommer att bära med mig.
Det som gjorde det extra dramatiskt var att Milan faktiskt var i ledning och att Verona sedan vände och gjorde segermålet med bara en minut kvar att spela.
Resultatet innebar att Napoli nu var tvungna att förlora sista hemmamatchen för att inte ta hem ligaguldet och runtomkring mig på pressläktaren grät överlyckliga napolitanare.
***********************************
Det har varit en intensiv helg och därför har jag inte hunnit kommentera Champions Leauguelottningen.
Riggad menar många att den var och det är klart att man kan fundera lite på hur UEFA egentligen bär sig åt för att lyckas få till stånd sådana här drömmöten gång efter gång.
Milan-United och Inter-Chelsea.
Där finns hur mycket som helst att se fram emot och jag, precis som alla andra, längtar.
Men jag är också orolig.
Brittiska lag är nämligen lite av en mardröm och jag hade mycket hellre sett till exempel Real Madrid.
Då hade chansen att gå vidare varit större än vad den är nu.
För Fiorentinas del blir det också tufft.
Men jag tror i ärlighetens namn att de har större chans att nå kvarten än vad de båda Milanolagen har.
